Förut trodde jag på kärleken.
När man var kär, så otroligt kär i någon men aldrig vågade tala om det. Istället så teg man och hade fjärilar i magen, ett dunkande hjärta och svaga ben så fort man såg den man var kär i. Som pojke betedde man sig fårskallig, töntigt och dum för att få uppmärksamheten på flickan. Flickan var självklart dum och konstig tyckte man, som inte förstod de ansträngande handlingarna med dock goda avsikter. Fast å andra sidan var det nog inte så klokt att kasta toalett papper på henne och hennes kompis även om det var för skojs skull. Senare på kvällen låg man på sängen och tänkte på henne. Man kände sig lyckligt konstigt nog, även om man inte var ihop. Man föreställde sig hur nästa dag skulle se ut och man hoppades på att sitta bredvid henne på lunchen för engångskull. Man hade alltid sin bästa polare som man berättade alla djupa hemligheter för varandra i förtroende. Man skulle alltid låtsasbråka med honom för att imponera på tjejerna för att visa hur tuff och stark man var, stället blev man kallad tönt och omogen.
Man säger att flickor mognar fortare än pojkar. Men att pojkarna hinner i kapp så småningom, tiden får avgöra när. Jag blev aldrig tillsammans med flickan. Hon älskade någon annan, lika mycket som jag älskade henne. Eller älska är fel ord att använda, snarare ett beroende av kärlek, jag var nog mest kär i kärleken.
Jag var kär flera gånger, så många gånger men vågade aldrig visa mina känslor för någon. Jag var den typiske inåtvända och blyga pojken när tjejer visade ett intresse. Någonting i mig vägrade att yttra ett enda ord så fort en tjej pratade med mig. Betedde mig konstig, märklig, var inte mig själv och så. Samtidigt ville jag innerligt ha någon som fick mig att känna behövd. Någon som gjorde mig stor och spritta av glädje. Jag har fortfarande inte hittat henne. Och nu är jag närmar mig en vuxen ålder känns det omöjligt att hitta den speciella personen. Nu känns kärleken som ett passerat fenomen. Känslorna finns inte där längre, jag kan inte längre bli kär i någon. Svaret ligger väl i med att jag är vuxen nu. Jag vill inte ha ett förhållande och leva tillsammans med någon. Jag har inte det behovet, jag knullar runt mycket men aldrig skulle det falla in i mig att falla för någon. Kärleken i vuxen världen är påtvingad för att gynna bådas egna intressen. Nej tack! Jag klarar mig själv finemang, jag behöver ingen annan.
Jag undrar egentligen hur många par det finns som i högsta grad älskar varandra. Jag har svårt att tro att folk håller ihop av kärlek, att leva ihop med någon känns inte direkt kul. Man tröttnar så småningom på ena eller varandra oavsett hur länge man har varit tillsammans. Antingen går man all in eller inte i ett förhållande, man får inte hoppa av halvvägs. Då känns all tid man investerat tillsammans bortkastat. Ja! Ett förhållande är en investering. Du lägger ner tid på att ta hand om någon, bilda familj och uppfostring. Du jobbar ihjäl dig för att kunna föda din familj. Går på fotbollsträningar, dansträningar, skoluppsättningar, utvecklingssamtal, familjemiddagar, släktträffar, vårdundersökningar och annat viktigt för dig och din familj. Bokstavligt talat så går en fjärde del av ditt liv till att bilda familj. Det är en lång tid och jag undrar, är det värt det?
Jag avundas de vänner som hade flickvänner när vi var små. De fick uppleva någonting som inte jag fick göra. Kärlek i dess renaste form, när det betydde kärlek och ingenting annat.
