I have to break free
Idag bröt jag kedjorna som fängslade min själ i tio år. Kedjorna som hindrade min egen potential och hämmade min utveckling. I dagar och år som passerat har jag varit så inåtvänd och distanserat mig från världens faror. Jag var rädd och led av mindervärdeskomplex på grund av en bakgrund som var jävligt fucked upp. Frågan VARFÖR var frågan vars svar jag sökte länge. Varför hatade hon mig så mycket? Varför slog hon mig? Varför ville hon ha mig om jag nu var så hemsk? Jag grubblade länge och led av ångest över min egen existens. Jag ville ta livet av mig ett flertal gånger för jag kände mig så ensam. Jag hade svårt att lita på människor och hade svårt att få vänner som jag kunde känna mig trygg hos. Jag kunde inte hänga med i skolan för att jag hade mina tankar på annat håll. Jag kände mig värdelös på alla sätt och vis.
När jag sitter och tänker på den jobbiga perioden i livet så kan jag fortfarande inte förstå hur någon kan vara så ansvarslös och projicera allt fel som hänt denne till det oskyldiga barnet. Aga löser ingenting! Aga förstör ett barn i själen, den föder ett mörkt hål som suger all livsglädje hos barnet. Aga hämmar även barnets utveckling till självständighet. En förälder som sätter press på sitt barn, men inte har kunskaperna med läxorna är inte så farligt. Men att hela tiden påpeka på hur jävla dum sitt barn är som inte fixar läxorna är fel, om jag fick bestämma OLAGLIGT! Du förväntar dig för mycket i ditt eget barn och förstår inte vad som gick fel när du uppfostrar med slag och glåpord? Vem ska man vända sig till som barn när ens föräldrar hatar en?
Ett ensamt barn vars självförtroende nått botten har svårare att ty sig till andra människor. De har svårt att förknippa sig med andra. De andra förstår inte smärtan man bär på. Även likasinnade skulle inte förstå ens smärta även om man delade samma öde.
