laugh my ass off - lol a day keeps the doctor away

2.  När uppkoppling av internet kostade per minut och räkningen gick över dagens bredbands priser.

3.  När hemsidorna endast bestod av text och bilder och kanske några enklare färger.

4.  När aftonbladets chatt blev inne och alla med lockande namn (eg. sexigblond89) visade sig vara pedofiler.

5.  När Skunk.nu var den första och enda community i sverige tills lunarstorm kom och sedan playahead.

6.  När man fick sin första flickvän över nätet och hon bodde på andra sidan sverige.

7.  När man fick nöja sig med gallerier eller ett klipp på 30 sekunder från porrsidorna eftersom det var segt att ladda ner

8.  När Free6.com dominerade svenska porrsidorna

9.  När snyggast.nu blev ett ställe att besöka dagligen och sedan blev bannad från alla skolors datorer.

10.  När roms blev lätt tillgängliga över nätet.

11.  När funplanets spel Doggy[1] var the shit

12.  När Apelsin.nu hade roliga flash översättningar

13.  När Rotten.com gav mardrömmar

14.  När polarna spelade spratt genom att skicka skrämsel flash[2].

15.  När Napster var populär och skivbolagen började gråta

16.  När Dc++ ersatte Napster och piratkopiering blev mainstream

17.  När www.newgrounds.com, www.kontraband.com, www.ostfrallan.com och http://buzz.bazooka.com var enklare och bättre.

18.  När Star wars kid, Numa-Numa guy och Gellieman[3] som sjöng Aicha blev episka och gjorde folk galna.

19.  När ILOVEYOU viruset slog till hos lättlurade människor och förstörde deras datorer.

20.  Och sist men inte minst www.meatspin.com, www.lemonparty.com och www.goatse.cx. (känsliga varnas)

---

[1] http://www.funplanet.se/se/games/doggy/

[2] http://www.albinoblacksheep.com/flash/prank/

[3]

Såg denna comhem reklam imorse och flabbade sönder magen. Seriöst, ett eloge for de som kom på idén! Hoppas man börjar se denna reklam på tv.

Idag bröt jag kedjorna som fängslade min själ i tio år. Kedjorna som hindrade min egen potential och hämmade min utveckling. I dagar och år som passerat har jag varit så inåtvänd och distanserat mig från världens faror. Jag var rädd och led av mindervärdeskomplex på grund av en bakgrund som var jävligt fucked upp. Frågan VARFÖR var frågan vars svar jag sökte länge. Varför hatade hon mig så mycket? Varför slog hon mig? Varför ville hon ha mig om jag nu var så hemsk? Jag grubblade länge och led av ångest över min egen existens. Jag ville ta livet av mig ett flertal gånger för jag kände mig så ensam. Jag hade svårt att lita på människor och hade svårt att få vänner som jag kunde känna mig trygg hos. Jag kunde inte hänga med i skolan för att jag hade mina tankar på annat håll. Jag kände mig värdelös på alla sätt och vis.

 

När jag sitter och tänker på den jobbiga perioden i livet så kan jag fortfarande inte förstå hur någon kan vara så ansvarslös och projicera allt fel som hänt denne till det oskyldiga barnet. Aga löser ingenting! Aga förstör ett barn i själen, den föder ett mörkt hål som suger all livsglädje hos barnet. Aga hämmar även barnets utveckling till självständighet. En förälder som sätter press på sitt barn, men inte har kunskaperna med läxorna är inte så farligt. Men att hela tiden påpeka på hur jävla dum sitt barn är som inte fixar läxorna är fel, om jag fick bestämma OLAGLIGT! Du förväntar dig för mycket i ditt eget barn och förstår inte vad som gick fel när du uppfostrar med slag och glåpord? Vem ska man vända sig till som barn när ens föräldrar hatar en?

 

Ett ensamt barn vars självförtroende nått botten har svårare att ty sig till andra människor. De har svårt att förknippa sig med andra. De andra förstår inte smärtan man bär på. Även likasinnade skulle inte förstå ens smärta även om man delade samma öde.

Jag ljuger extremt mycket. Jag kan inte hjälpa det, det är som en sorts inbyggd mekanism för att aldrig tala om hur det verkligen är fatt med mig. Jag ljuger om saker som kan tänkas framstå mig i dålig dager, allt från skolarbeten till jobb, enklare saker you fucking name it.

Svårt att tro det, men hoppas hoppas

Under hela min uppväxt så hade jag trott att jag var normal. Men jag är ful och min mamma hatar mig för det.

När man var kär, så otroligt kär i någon men aldrig vågade tala om det. Istället så teg man och hade fjärilar i magen, ett dunkande hjärta och svaga ben så fort man såg den man var kär i. Som pojke betedde man sig fårskallig, töntigt och dum för att få uppmärksamheten på flickan. Flickan var självklart dum och konstig tyckte man, som inte förstod de ansträngande handlingarna med dock goda avsikter. Fast å andra sidan var det nog inte så klokt att kasta toalett papper på henne och hennes kompis även om det var för skojs skull. Senare på kvällen låg man på sängen och tänkte på henne. Man kände sig lyckligt konstigt nog, även om man inte var ihop. Man föreställde sig hur nästa dag skulle se ut och man hoppades på att sitta bredvid henne på lunchen för engångskull. Man hade alltid sin bästa polare som man berättade alla djupa hemligheter för varandra i förtroende. Man skulle alltid låtsasbråka med honom för att imponera på tjejerna för att visa hur tuff och stark man var, stället blev man kallad tönt och omogen.

 

Man säger att flickor mognar fortare än pojkar. Men att pojkarna hinner i kapp så småningom, tiden får avgöra när. Jag blev aldrig tillsammans med flickan. Hon älskade någon annan, lika mycket som jag älskade henne.  Eller älska är fel ord att använda, snarare ett beroende av kärlek, jag var nog mest kär i kärleken.

 

Jag var kär flera gånger, så många gånger men vågade aldrig visa mina känslor för någon. Jag var den typiske inåtvända och blyga pojken när tjejer visade ett intresse.  Någonting i mig vägrade att yttra ett enda ord så fort en tjej pratade med mig. Betedde mig konstig, märklig, var inte mig själv och så.  Samtidigt ville jag innerligt ha någon som fick mig att känna behövd. Någon som gjorde mig stor och spritta av glädje. Jag har fortfarande inte hittat henne. Och nu är jag närmar mig en vuxen ålder känns det omöjligt att hitta den speciella personen. Nu känns kärleken som ett passerat fenomen. Känslorna finns inte där längre, jag kan inte längre bli kär i någon. Svaret ligger väl i med att jag är vuxen nu. Jag vill inte ha ett förhållande och leva tillsammans med någon. Jag har inte det behovet, jag knullar runt mycket men aldrig skulle det falla in i mig att falla för någon.  Kärleken i vuxen världen är påtvingad för att gynna bådas egna intressen.  Nej tack! Jag klarar mig själv finemang, jag behöver ingen annan.

 

Jag undrar egentligen hur många par det finns som i högsta grad älskar varandra. Jag har svårt att tro att folk håller ihop av kärlek, att leva ihop med någon känns inte direkt kul. Man tröttnar så småningom på ena eller varandra oavsett hur länge man har varit tillsammans. Antingen går man all in eller inte i ett förhållande, man får inte hoppa av halvvägs. Då känns all tid man investerat tillsammans bortkastat. Ja! Ett förhållande är en investering. Du lägger ner tid på att ta hand om någon, bilda familj och uppfostring. Du jobbar ihjäl dig för att kunna föda din familj. Går på fotbollsträningar, dansträningar, skoluppsättningar, utvecklingssamtal, familjemiddagar, släktträffar, vårdundersökningar och annat viktigt för dig och din familj. Bokstavligt talat så går en fjärde del av ditt liv till att bilda familj. Det är en lång tid och jag undrar, är det värt det?

 

Jag avundas de vänner som hade flickvänner när vi var små. De fick uppleva någonting som inte jag fick göra. Kärlek i dess renaste form, när det betydde kärlek och ingenting annat.