Jag minns året då var 2003, en varm dag under maj, den tolfe dagen, när jag köpte min allra första pappas specialare. Det var under en lunchrast, detta var en period för mig då trenden att dissa skolmaten i bredängsskolan var aktuellt likt som gången med pokemonkort och stenkulor. 14 år och naiv var man då, dock skulle man ta del av ett gudomligt upplevelse den dagen; Pappas Special. Ända sedan gomen fick sig en tugga har Pappas Special förevigats i smaklökarna.
När det var som värsta abstinensen hasade man, darrig och kallsvettigt, ner till bredängsgrillen och ställde sig i den långa kön som den mönster medborgare man var. När kioskgubben frågade -Vad vill do ha? svarade man -En pappas specialare bre! (på rent bredängska). När man betalade med alla mynt som låg i morsans myntsamling langade han fram en pappas specialare och så åt man den, med glädjetårar i ögonen. Och med dom nyfunna krafterna hade man orken att ta sig upp för den farliga och branta betong backen, om man bodde på högsta punkten i bredäng. Amen
